Om oss

Ola

Jag har under större delen av mitt yrkesliv arbetat med illustration, animation och pedagogik, men det var först när jag ställdes inför livets mest grundläggande behov för överlevnad som mitt fokus försköts till något helt annat. I samband med en långdragen rättsprocess och den ekonomiska osäkerhet som följde började jag på allvar intressera mig för vad naturen faktiskt har att erbjuda – särskilt i tider av nöd.

Det var under extremtorkan 2018, när klimatångest, rättslig kamp och existentiella funderingar kulminerade, som jag för första gången började titta närmare på ekollon. Det jag sedan barnsben fått höra att man absolut inte skulle stoppa i munnen blev snart en källa till både mat, mening och motståndskraft. Det har tagit mig åratal att förstå mig på ekollon som föda. Det är varken snabbmat eller något man enkelt plockar upp från butikshyllan – men det är en gröda som är fri, tillgänglig och djupt rotad i mänsklighetens kulturhistoria.

Jag vet hur arbetsamt det kan vara att ställa om – själv hade jag inget val. Att laga mat från grunden, sylta, safta, baka bröd eller förädla vilda råvaror kräver både tid, ork och vana – något som många idag har för lite av. Det talas ofta om hållbarhet som om alla stod på samma plats i livet, med samma redskap i händerna. Men så ser verkligheten sällan ut. För mig handlar det inte om att idealisera det vilda, utan om att göra det användbart, konkret och tillgängligt.

Under åren har jag använt ekollon som grund i över femtio olika recept – från nudlar och burgare till drycker och bakverk. Jag har experimenterat med tekniker, förfinat tillagningssätt och undersökt både näringsvärden och hur ekollon påverkas av miljögifter. Jag har hållit föreläsningar, workshops och små årliga ekollonfestivaler, och byggt nätverk kring kunskapsdelning och praktiskt lärande – och sakta men säkert har det vuxit till något mer än ett intresse: en vision.

Jag ser ekollon som ett möjligt komplement i framtidens livsmedelssystem – inte som nästa gröna trend, utan som en gammal basgröda med oanad potential. De kräver inga maskiner, ingen bevattning och ingen jordbruksmark. Ekollon växer redan på många platser runt omkring oss, i träd som lagrar kol, gynnar biologisk mångfald och bär i decennier. Det handlar inte om att ersätta jordbruket, utan om att bredda grunden för vår försörjning. Det behövs varken stora investeringar eller ny teknologi, bara tålamod, nyfikenhet och en vilja att lära om det vi en gång visste.

Men för mig handlar det inte bara om själva frukten – utan om trädet, tiden och tilliten. Eken påminner oss om att tänka långsiktigt, att bygga för generationer snarare än för nästa kvartal. Att förstå processen – från oätlig råvara till ätbar mat – har för mig blivit ett sätt att återvinna handlingskraft i en tid då mycket annat känns osäkert. Det är där, i mötet mellan det vilda och det vardagliga, som min vision om en ny matkultur tar form.

Genom Under ekarna  vill jag bidra till ett alternativt samtal om framtidens mat. Ett samtal där det vilda, det långsamma och det historiskt förankrade får ta plats. 

Malena

Jag är trädgårdsmästaren som bokstavligt talat fann tillbaka till min barndoms ekar. Jag växte upp på en småskalig gård i södra Småland där min farmors källare var full av hemgjorda inläggningar och konserveringar, och där naturens kretslopp aldrig var långt borta. Redan tidigt väcktes mitt intresse för vilda växter, örter och hur människor genom historien har levt och livnärt sig. Samtidigt växte en fascination för ekens kraft och närvaro i landskapet fram.

Jag började min yrkesbana inom historia och arkeologi, med särskilt fokus på det som brukar kallas för jägar- och samlarsamhällen. Jag har arbetat både som fältarkeolog och som pedagog, bland annat med levandegörande av stenåldersliv. Efter några år inom arkeologin yrkesutbildade jag mig till trädgårdsmästare, och efter utbildningen växte ett ekologiskt odlingsföretag med växthus- och frilandsodling fram. Jag sålde mina produkter i en egen gårdsbutik, men levererade också till olika marknader och butiker runtom i södra Skåne. 

Senare arbetade jag flera år i plantskolor, vilket bidrog till en utmattning som krävde mycket tid och återhämtning. Det var under den perioden som jag fick tid att tänka över min situation och hur jag hade levt de senare åren. Jag började på allvar återvända till det jag alltid burit med mig; naturen, kunskapen om den och viljan att leva nära det vilda. Jag fördjupade mig inom skogsträdgård, permakultur och lokal matsäkerhet, och hittade så småningom till Holma Folkhögskola – där jag till en början studerade men också sedan undervisade inom skogsträdgårdsodling, permakultur och tillvaratagandet av växter och andra resurser.

Jag använder ekollon i både min matlagning och i mitt folkbildande arbete. Jag vill visa hur våra vilda växter kan vara både vardagliga och livsnödvändiga.

Under 2024 startade jag mitt eget företag från vilket jag föreläser, håller workshops, beskär fruktträd och arbetar med trädgårdsdesign inspirerad av skogsträdgårdstänk och perenn mångfald. 

För mig handlar ekollon inte bara om mat. Det handlar om att hitta tillbaka till en kultur där vi lever i samspel med naturen och omgivningen, en kultur där mat, historia, växter och människor bildar ett levande sammanhang. Jag tror på samförsörjning, cirkularitet och gemenskap.

Vår värdegrund


Utgångspunkt

Vi lever i en tid av stora förändringar. Skiftningar i klimatet, geopolitisk oro och sårbara globala system
påverkar redan vår möjlighet att försörja oss med mat. Samtidigt har mycket av den praktiska kunskap som tidigare gjorde samhällen resilienta fallit i glömska.

Vi menar att detta inte enbart är ett tekniskt eller politiskt problem – utan också ett kulturellt och kunskaps-mässigt. När kunskap försvinner minskar handlingsutrymmet. När handlingsutrymmet minskar ökar sårbarheten.

Kunskap med ansvar – att förebygga exploatering

Vi känner ett ansvar för hur kunskap används när den väl börjar spridas. Människan har en stark förmåga – och ibland drift – att exploatera resurser utan att fullt ut ta in hur det på sikt påverkar landskap, ekosystem och i förlängningen oss själva. I takt med att intresset för nya livsmedelsresurser ökar ser vi en överhängande risk att även ekollon kan börja behandlas som en råvara att maximera, snarare än en delad resurs att förvalta. Det är en av anledningarna till att vi vill vara tydliga med vår intention: att föra denna kunskap vidare med respekt, i linje med de traditioner där den har burits under lång tid. I många sammanhang har ekollon varit enfri och platsbunden resurs, och kunskapen kring skörd och förädling har varit praktisk, delad och sammanvävd med ansvar inför platsen och andra arter – inte driven av kommersiella mål.

Vi vill att vår folkbildning ska bära med sig detta sammanhang. Inte bara hur man gör ekollon ätbara, utan hur man förhåller sig till träden, till djurlivet och till landskapets gränser. Därför formulerar vi en värdegrund: som ett sätt att tydliggöra vad vi vill att människor ska bära med sig när kunskapen vandrar vidare, och vilken riktning vi hoppas att en framtida “ekollonkultur” ska ta.

Vår övertygelse

Framtiden

  • Vi tror att framtidens livsmedelsberedskap behöver bygga på:

  •  lokala resurser

  • långsiktighet

  •  biologisk mångfald

  •  praktisk kunskap som delas mellan människor

Ekollon är ett exempel på en sådan resurs. De växer utan insatsmedel, finns i stora delar av vårt landskap

och har burit människor genom kriser i tiotusentals år. Att återta denna kunskap är inte nostalgi – det är ett

sätt att stärka både individers och lokalsamhällens handlingsförmåga.



Kunskap som allmän resurs
Vi anser att grundläggande kunskap om:

  • hur man samlar in ekollon

  • hur de kan förvaras

  • hur de kan förädlas till mat

är en allmän resurs, särskilt i en tid där livsmedelsförsörjning blir allt mer osäker. Därför vill vi sprida denna kunskap så brett som möjligt – genom öppna digitala träffar, fysiska möten och folkbildande sammanhang. Kunskap som stärker människors möjlighet att klara sig bör inte vara förbehållen ett fåtal.

Kunskapsbyggande tar tid
Kunskap tar tid, erfarenhet och arbete att bygga upp och förmedla. För att kunna fortsätta göra det vi gör – med kvalitet, närvaro och långsiktighet – behöver vi också kunna försörja oss genom exempelvis:

  • föreläsningar

  • workshops

  • produkter

  • samarbeten och sponsring

Att dela kunskap öppet och att ta betalt för fördjupning, praktik och produkter är inte en motsättning för oss. Det är ett sätt att göra arbetet hållbart över tid.

Frivilligt stöd och gemensamt ansvar
På vår hemsidaUnder ekarna erbjuder vi grundläggande kunskap utan krav på betalning. Samtidigt välkomnar vi frivilligt ekonomiskt stöd från dem som:

  • har möjlighet

  • ser värdet i det vi gör

  • vill bidra till att arbetet kan fortsätta

Vi ser detta som ett gemensamt ansvar, där var och en bidrar efter förmåga.

Vår roll
Vi utgår från att människor ställer om under olika villkor. Alla har inte samma tid, hälsa, ekonomi eller handlingsutrymme. Därför tror vi på en hållning där var och en gör vad den kan – efter sin förmåga, i sin takt.

Vi ser inte skambeläggning som en konstruktiv väg framåt. Vår ambition är inte att övertyga alla, eller att hävda att detta är den enda rätta vägen. Det vi vill göra är att tillgängliggöra kunskap och praktiska möjligheter – för den som vill, för den som behöver, och för den som vill förbereda sig.

Vi är medvetna om att få kommer att praktisera detta fullt ut i närtid. Men vi menar att kunskap och förberedelse i sig är värdefullt, och kan bli avgörande när förutsättningarna förändras, exempelvis i en kris.

Vi ser oss inte som experter som sitter på alla svar, utan som:

  • bärare av praktisk erfarenhet

  • förmedlare av bortglömd kunskap

  • en nod där människor, platser och resurser kan mötas

Vårt mål är inte att skapa beroende, utan att stärka människors egen förmåga.



Ekens ekologiska och biologiska sammanhang

Eken är mer än en resurs

För oss är eken inte enbart en källa till mat för människor. Den är en grundpelare i många ekosystem och bär liv långt bortom vår egen användning.

En enda ek kan under sin livstid ge skydd, föda och livsutrymme åt tusentals arter – bl a insekter, svampar, lavar, fåglar och däggdjur. Ekollonen är en viktig näringskälla för många djur, och eken som träd utgör ett nav i landskapets biologiska mångfald. Att arbeta med ekollon utan att förstå detta sammanhang vore både kortsiktigt och oansvarigt.

Att dela snarare än att ta
Vi utgår från att människan inte är ensam brukare av landskapet. Ekollon är inte “vår” resurs – de är en delad resurs.

Det innebär att:

  • vi aldrig eftersträvar total skörd

  • vi lämnar alltid en betydande del kvar till djurlivet

  • vi ser skörd som en dialog med platsen, inte ett uttag

Kunskap om hur mycket man kan ta är lika viktig som kunskap om hur man tar. Att lära sig leva med ekollon som föda är därför också att lära sig återhållsamhet, timing och lyhördhet.

Ekologiskt ansvar i praktiken
I praktiken betyder detta att vårt arbete alltid ska:

  • utgå från platsens bärkraft

  • ta hänsyn till djurliv och biologisk mångfald

  • förmedla respekt för landskapet, inte exploatering

  • visa att matberedskap kan stärkas utan att naturen utarmas

Vi ser ekollon som en möjlighet att öva ett annat förhållningssätt till resurser – ett som bygger på samspel snarare än dominans.

Eken som symbol för cirkulära system
Eken är för oss en levande symbol för ett cirkulärt system där:

  • inget sker isolerat

  • spill blir näring

  • långsamhet är en styrka

  • liv byggs lager för lager över tid

Den ger mer än den tar. Den gynnar många samtidigt. Den verkar över generationer. Det är denna logik vi vill spegla i vårt arbete.



Den kulturella dimensionen – kunskap som burits genom tid

Ett mänskligt arv

Kunskapen om ekollon som föda är inte ny. Den har utvecklats, förfinats och förvaltats av människor under mycket lång tid, i olika delar av världen.

Detta är inte isolerade exempel utan uttryck för en global och djupt rotad mänsklig relation till eken



Att leva med – inte av – naturen

Det som förenar många av dessa traditioner är inte bara att ekollon användes som föda, utan hur man gjorde det. Kunskapen var sammanvävd med:

  • respekt för landskapets gränser

  • förståelse för andra arters behov

  • långsiktighet över generationer

  • praktiker och berättelser som skyddade resurserna

Att skörda ekollon var sällan en ensidig handling. Det var en del av ett ömsesidigt förhållande mellan människa, träd, djur och plats.

Vårt ansvar i dag

Vi närmar oss denna kunskap med ödmjukhet. Vi gör inga anspråk på att äga den. Vi ser oss som tillfälliga bärare av något som är större än oss själva.

Att arbeta med ekollon i dag innebär därför att:

  • värna om kunskap som utvecklats före oss

  • dela den vidare utan att förvanska eller förenkla

  • skydda eken och dess frukter från exploatering

  • förmedla sammanhanget, inte bara tekniken

Att föra vidare – inte ersätta

Vi vill inte ersätta moderna system och vi vill inte romantisera det förflutna. Men vi menar att mycket av den kunskap som trängts undan är högst relevant i dag. Genom att återknyta till äldre balanser mellan människa och natur kan vi:

  • bredda vår förståelse av vad livsmedel är

  • stärka lokal och individuell resiliens

  • skapa en kultur som bygger på samspel snarare än uttag

Detta är inte ett steg bakåt. Det är ett sätt att ta ansvar framåt.



Lokal beredskap snarare än individuell specialisering

Vi utgår från att alla människor inte behöver bära all kunskap själva. Däremot behöver kunskap finnas lokalt, i de samhällen där ekar faktiskt växer.

Beredskap handlar inte om att alla ska bli experter. Den handlar om att det i varje lokalsamhälle finns människor som:

  • förstår landskapet

  • känner träden

  • vet hur resurser kan tas till vara när det behövs

Ekollon är i detta sammanhang inte en centraliserad lösning, utan en platsbunden resurs som kräver lokal kännedom och lokalt ansvar.


Fem kunskaper som bär beredskapen

  1. Att förstå eken
    All beredskap börjar med förståelse. Att arbeta med ekollon kräver kunskap om eken som levande organism, inte som råvaruproducent. Eken ger inte skörd varje år, och dess rytm styrs av både inre cykler och yttre förhållanden. Att känna igen goda ollonår, svaga år och viloår är avgörande för att inte belasta träden eller ekosystemet.

  2. Att samla och förvara
    Att samla ekollon handlar inte om att maximera volym, utan om att välja rätt tidpunkt, samla skonsamt, undvika förorening och skador samt lämna tillräckligt kvar till djurlivet. Förvaring är en lika viktig del av beredskapen. Rätt förvarade kan ekollon hålla som livsmedel i många år; fel hantering leder snabbt till förlust. Enkla, lokala lagringslösningar är därför centrala.

  3. Att göra ekollon ätbara
    Ekollon är inte direkt ätbara. Att göra dem till föda kräver praktisk förståelse för malning, urlakning och torkning. Det är erfarenhetsbaserad kunskap som inte kan ersättas av teori ensam. Metoderna ska vara möjliga även med begränsade resurser, utan beroende av komplex infrastruktur.

  4. Att tillaga och äta
    Kunskapen behöver leva i köket. Ekollon som föda är inte i första hand ett nödalternativ, utan något som kan tillagas på många sätt, integreras i vardagsmat och anpassas efter lokala traditioner och behov. När tillagningskunskapen är levande försvinner tröskeln mellan “krismat” och “mat”. Då blir beredskap en del av kulturen.

  5. Att återplantera och sprida eken
    Beredskap handlar inte bara om att ta vara på det som finns, utan också om att säkra att det får fortsätta finnas. Att återplantera ekar är en långsiktig handling som stärker landskapet samtidigt som den bygger framtida handlingsutrymme. Nya ekar bidrar till biologisk mångfald, stabilare ekosystem och en resursbas som kan bära både människor och andra arter över generationer.

För oss är detta en central beredskapsprincip: att inte bara skörda, utan också ge tillbaka — och låta ekens långsamma tid bli en del av vår planering.



Ekollon som lokal resurs – inte exploaterbar gröda

Vi ser ekollon som en resurs som:

  • tillhör platsen

  • delas mellan arter

  • kräver återhållsamhet

De bör inte exploateras, centraliseras eller industrialiseras. Deras styrka ligger i det lokala, det spridda och det långsamma. Beredskap byggd på ekollon handlar därför inte om volym, utan om relation – till träden, till platsen och till varandra.

Avslutning – att bära vidare

Eken lär oss något grundläggande. Den växer långsamt, verkar i samspel och ger över tid. Den bär inte för sig själv, utan för många. Det är denna logik vi försöker följa.

Vårt arbete tar sin utgångspunkt i tre sammanflätade perspektiv:

  • Ekologiskt ansvar – att förstå och respektera de system vi är en del av.

  • Kulturell kontinuitet – att förvalta kunskap som burits genom generationer.

  • Lokal beredskap – att se till att praktisk kunskap finns där resurserna finns.

Tillsammans formar de ett förhållningssätt där ekollon inte är en råvara, utan en relation.

Vi ser vår roll som tillfällig men viktig. Vi samlar, prövar, delar och för vidare – medvetna om att denna kunskap varken börjar eller slutar med oss.

Detta är inte ett försök att skapa ett alternativ till allt annat, utan ett sätt att bredda handlingsutrymmet. Att visa att det finns fler sätt att tänka kring mat, resurser och ansvar än de vi vant oss vid.

Vi delar denna kunskap för att vi anser att den behövs. Vi tar ansvar för att göra det på ett sätt som är hållbart – för landskapet, för andra arter och för oss som människor.

Att leva med eken är att förstå att inget bärs ensam. Varken träd, samhällen eller kunskap. Det är i den andan vi arbetar vidare.