Hula valley
Huladalen
Den arkeologiska platsen i Huladalen, daterad till cirka 780 000 år sedan, ger ovärderliga insikter i de tidiga homininernas kost och livsstil. Platsen, känd som Gesher Benot Ya’aqov, ligger vid stranden av den forntida paleosjön Hula i norra Jordandalen, en del av Döda havsriften.
26 arkeologiska lager som sträcker sig 34 meter ned i sedimentet vittnar om att Acheuléen-människor under 100 000 år gång på gång slog läger vid sjöns stränder. Här tillverkade de stenverktyg, jagade och slaktade djur, samlade växter och – kanske mest anmärkningsvärt – kontrollerade och använde eld.
Fynden tyder på att ekollon spelade en central roll i deras diet. Brända och förkolnade ekollon, särskilt från Tabor-eken (Quercus ithaburensis), har hittats på platsen, vilket antyder att de inte bara samlades in utan också bearbetades – kanske rostades – för att göra dem mer smakliga och lättsmälta. Vid sidan av ekollon har även atlantisk pistagenöt (Pistacia atlantica) och vilda mandlar identifierats, vilket tyder på att nötter var en viktig del av kosten.
Dessa fynd tecknar en bild av en samlarkultur där människor utnyttjade den rika variationen av lokala resurser för sin överlevnad. Här, vid kanten av den forntida sjön, levde våra avlägsna förfäder på vad naturen erbjöd – och ekollonen var en del av denna uråldriga näringsväv.
Ajloun Nature Reserve, Jordan Select tours
Levanten
Vid östra Medelhavet, inklusive dagens Palestina och Israel, har ekollon dokumenterats både arkeologiskt och etnografiskt som en del av människans kosthållning. Ekskogarna i Anatolien, Levanten, Zagrosbergen och Nordafrika har i årtusenden erbjudit näring för både människor och djur.
Även under epipaleolitikum, omkring 13 000–9 800 f.v.t., finns belägg för att ekollon spelade en viktig roll i kosten. Vid den natufiska bosättningen i Tell Abu Hureyra, i dagens Syrien, har mortlar, skålar och stötar hittats, vilka tros ha använts för att mala och förvara ekollon. Natufierna var en av de första kulturerna som började övergå från ett kringvandrande liv till att bosätta sig på fasta platser under längre perioder, innan jordbruket slog igenom. Ekollon utgjorde en del av deras födoresurser vid sidan av vilda sädesslag och baljväxter.
Maamora forest. / Ph. DR
Nordafrika
Även i Nordafrika har ekollon länge använts som föda. Under Algeriets befrielsekrig bakades khobz el ballout, ett bröd gjort på ekollonmjöl, även om det idag till stor del ersatts av vete. Däremot har couscous av ekollonmjöl fått ett uppsving som ett mer klimatvänligt och glutenfritt alternativ. I Marocko används ekollon också för att framställa matolja.
Kurdistan, life under trees, Hiên Lâm Duc
Västasien
I modern tid lever traditionen vidare i områden som Kurdistan, Irak, Iran, Afghanistan och Anatolien. Ekollon rostas, mals till mjöl och används för att baka traditionella bröd som nani baru, nane belu, kalg och pragi. Genom årtusenden har ekollonet förblivit en motståndskraftig och näringsrik resurs, en länk mellan förhistoriska samlare och dagens traditionella kök.
I den anatoliska delen av den bördiga halvmånen, ligger den neolitiska bosättningen Körtik Tepe, vid Tigrisfloden i dagens Turkiet. Utgrävningar där visar att invånarna cirka 10 000 f.v.t. förlitade sig på ett brett spektrum av naturresurser. Snarare än att vara beroende av odlade sädesslag, verkar de ha livnärt sig på en rik och varierad diet med bland annat ekollon, pistagenötter, hackbär och mandlar, samt lättillgängliga smådjur som sköldpaddor och fisk. Fynden från Körtik Tepe utmanar den traditionella uppfattningen att tidiga bofasta samhällen var beroende av jordbruk – istället verkar högkaloriska vilda växter som ekollon ha bidragit till en stabil livsmedelsförsörjning som möjliggjorde permanent bosättning.
Guilin and Lijiang River National Park
Asien
I Östasien, särskilt i Korea, Japan och delar av Kina, har ekollon länge varit en viktig del av kosten. Än idag används ekollonstärkelse för att tillverka nudlar och den geléliknande rätten dotori-muk (ekollontofu) i Korea. De hittils äldsta spåren av ekollonkonsumtion i Asien har hittats i Fuyan-grottan i Kina, där analyser av 80 000 år gamla människotänder avslöjat rester av ekollonstärkelse.
Under Jōmon-perioden i Japan (ca. 14 500–300 f.v.t.) utgjorde ekollon en av de viktigaste födokällorna tillsammans med kastanjer, valnötter och andra nötter. Eftersom många Jōmon-människor hade karies, tyder det på en kost rik på stärkelserika livsmedel som ekollon. Fynd från arkeologiska utgrävningar visar att ekollon samlades in i stor skala och maldes med stenredskap för att kunna användas i matlagning.
I Kina har spår av ekollon som föda hittats på flera paleolitiska platser längs Gula floden, särskilt i Loess-platån. Vid Shizitan, en fyndplats daterad till cirka 10 700–9 600 f.v.t., har analyser av kvarvarande stärkelse och slitage på slipstenar visat att människor använde dem för att bearbeta ekollon, tillsammans med andra växter som gräsfrön och baljväxter.
I Sydostasien visar fynd från Cai Beo i Vietnam att människor för 7 000–6 000 år sedan använde ekollon som en viktig födokälla, tillsammans med andra växter som taro och palmer. Studien ger en bild av hur tidiga jägare och samlare i regionen utnyttjade ekollon innan jordbruket med ris och hirs introducerades.
I Korea blev ekollon särskilt viktiga under den neolitiska Chulmun-perioden, där analyser av stenlagda matlagningsgropar visar att stora mängder ekollon bearbetades systematiskt. Under denna tid skedde också en teknologisk utveckling där mer effektiva stenverktyg för att mala ekollon togs i bruk, vilket tyder på att de var en central del av kosten.
I Japan användes ekollon också som överlevnadsföda under Edo-perioden, särskilt i avlägsna bergsområden. Under de svåra åren under och efter andra världskriget skickades barn ut för att samla ekollon, som blev en nödvändig resurs i tider av matbrist.
Eskilstuna, Sverige
Europa
I Europa har ekollon varit en viktig del av människans kost i tusentals år och spår av ekollonanvändning kan ledas tillbaka till Gravettian-kulturen under paleolitikum, en kultur som även lämnat efter sig imponerande grottmålningar och bevis på gravläggning. En viktig upptäckt gjordes i Grotta Paglicci i Puglia, södra Italien, där ett 32 000 år gammalt stenverktyg, en kombination av mortel och kvarn, användes för att bearbeta olika växtföda, inklusive ekollon. Forskarna har funnit att stenen innehåller stärkelsekorn från bland annat vildhavre och ekollon, vilket ger den tidigaste dokumentationen av matberedning i Europa.
Under senare perioder, som i Ertebølle- och Trattbägarkulturerna, var ekollon en central del av kosten. Fynd från Neustadt-området visar att ekollon var en av de mest frekventa växterna som bearbetades, och det finns spår av ekollon i 90 % av proverna från dessa kulturer. Ekollon bearbetades genom kokning för att ta bort de giftiga tanninerna och maldes sedan till mjöl, vilket gav näring åt människor under perioder av knapphet. I Danmark bekräftar arkeologiska fynd denna användning, där bland annat brända ekollon och andra växter som hasselnötter, äpplen och korn påträffades i de brända husen från den neolitiska perioden..
I Schweiz, vid boplatser från bronsåldern, påträffades ekollon tillsammans med vilda frukter samt nötter från hassel och bok, vilket tyder på att ekollon fortsatte att vara en del av kosten under flera olika tidsperioder. Även i den bandkeramiska kulturen (Linear Pottery Culture) i Europa, en av de första jordbrukssamhällena på kontinenten, samlade människor fortfarande in och åt vilda frukter och nötter, inklusive ekollon, trots att de hade börjat odla spannmål.
Denna långa historia av ekollonanvändning visar hur ekollon har varit en pålitlig och värdefull resurs för människor genom tiderna. Från jägare-samlare i Europa till jordbrukare i bronsåldern och den neolitiska tiden, har ekollonens mångsidighet som föda bidragit till att människan överlevt under svåra perioder. Dess näringsrika innehåll har gjort den till en viktig del av kosten, även i dagens samhällen där traditioner kring ekollon fortfarande lever kvar i vissa regioner.
Cherry Hill, Novato by Saxon Holt
Nordamerika
I Kalifornien och södra Oregon har många ursprungsbefolkningar, som Salinan, Hupa, Yurok, Karuk och Miwok, länge varit beroende av ekar både för föda och för kulturella aktiviteter som korgflätning och markförvaltning. Ekollon har varit en central födokälla för dessa folk, men också en symbol för deras kulturella traditioner.
Miwok-kvinnorna samlade ekollon i vävda korgar som bars på ryggen, stödda av en rem över pannan. I likhet med andra folk, som Pomo, var ekollonuppsamling en viktig gemensam aktivitet och traditionell kunskap om att samla och bearbeta ekollon fördes vidare genom generationer. Men det var inte bara att samla ekollon – de behövde bearbetas för att bli ätbara. Först skalades de, efteråt maldes kärnorna till mjöl för att sedan laka ur tanninerna med hjälp av vatten. Mjölet användes bland annat för att göra gröt, bröd och soppor.
För att mala ekollonen använde Miwok-folket sina speciella "grinding rocks" – stora stenhällar med skålformade fördjupningar som var perfekta för att effektivt bearbeta de hårda ekollonen. Med hjälp av dessa "stenhällsmortlar" kunde de skapa stora mängder mjöl under kort tid. En sådan plats är idag känd som "Grinding Rock State Historic Park" i Kalifornien, där spår från mortelhålen fortfarande finns kvar i berggrunden, som påminnelser om den viktiga rollen ekollon spelade i Miwok-samhället.
Ekollon var inte bara mat, utan även en kulturell knytpunkt som höll ihop samhällen och traditioner. Ekarna, både som en källa till mat och som en grund för gemensamma aktiviteter, har alltid varit avgörande för Miwoks livsstil.
För folken vid kusten, som Hupa och Yurok, var ekollon också en viktig basföda. De malde ekollonen till mjöl för att göra gröt, bröd, kex och kakor – och rostade även ekollonen för att äta dem direkt. Ekarna och deras ekollon utgjorde en oumbärlig del av livet för många av dessa stammar och den kunskap och de tekniker som utvecklades för att bearbeta ekollon var och är fortfarande en viktig del av deras kultur och överlevnad.
Ekollon har alltså varit mycket mer än bara mat – det var en levande symbol för deras historia, kunskap och förmåga att anpassa sig till och vårda sin omgivning, generation efter generation.