Ekar

Stadshuseken - trädet som inte gav upp

På Borgargården i Stockholms stadshus står idag ett vårdträd. Hon ser självklar ut där hon breder ut sin krona framför drätseltrappan. Som om hon alltid har stått där.

Men hon var inte stadshusets första vårdträd.

När stadshuset byggdes i början av 1900-talet fanns redan ett vårdträd på platsen. I bilder från byggtiden syns det höga, smala trädet mot tegelfasaderna. Enligt uppgifter planterades en trettio år gammal alm där 1918, på den plats där gårdens träd var tänkt att stå. Den dog efter bara några år.

Stadshusets egen berättelse talar om flera planteringsförsök: ytterligare almar, till och med ett körsbärsträd. Men inget av dem blev det vårdträd som önskades och som skulle bära platsen över tid.

I en journalfilm från invigningen 1923 syns ett litet träd på gården. Det står där, men inte riktigt där dagens träd står. Nästan anonymt i bildens rörelse. Det trädet blev inte kvar.

Någon gång därefter, enligt stadens uppgift 1929, planteras ett nytt träd.

I fotografier från omkring 1930 ser vi henne, fortfarande ung, kanske fyra till fem meter hög, med en redan bred och välformad krona. Trädet står exakt där dagens träd står. Positionen stämmer med valvet, med trappan och med gårdens linjer.

Det betyder att trädet vi ser idag sannolikt planterades i slutet av 1920-talet, efter flera misslyckade försök med andra trädslag. 

Och ändå står hon där, något avskild. Inga andra träd växer intill, bara sten och murverk. Men varje höst ligger hennes frukt mellan kullerstenarna och för att bära rikligt behöver hon pollen från andra träd någonstans i staden. Vinden för det med sig över tak och vatten.
Hon står ensam, men är inte ensam.
Det är något rörande i det.

Hon är idag över 100 år och har stillatigande stått där på Borgargården under årtionden av politiska beslut, festligheter, Nobelbanketter och vardaglig förvaltning.

Hon är fortfarande ung.
Världen har förändrats.

Hon är eken som slog rot och blev kvar.

Eken Mrs Freddie till vänster i höstskrud.

Mrs Freddie och Pliny

I Tantolunden, vid kanten av det som i dag är Drakenbergsparken, står ett par ekar som vi döpt till Mrs Freddie och Pliny. De ser självklara ut där de breder ut sina kronor över odlingsytan, som om marken alltid har varit park.

Men det har den inte.

Redan 1733 kallades området Hornsbruk. Här brändes tegel i sluttningen ner mot Årstaviken. Marken användes för produktion, inte rekreation. Under 1800-talet växte Ligna fram,  först som snickeri, senare som småskaligt industriområde med brädgårdar, murbrukstillverkning, skrot och verkstäder. Järnvägen drogs genom landskapet. Ånglok passerade med godsvagnar. Hästar drog kärror längs Hornsgatan.

I början av 1900-talet uppfördes Stockholms stads arbetsinrättning i kvarteret Skarpskytten. Byggnaderna stod färdiga omkring 1903–1905. Det var en stor institution med gårdar och längor, avsedd för stadens fattiga och arbetslösa.

Det är troligt att de två ekarna planterades i samband med byggnationen. Mrs Freddie planterades tillsammans med en alm och en lönn – tre systrar. De stod vid sidan av gubbhuset, eller som det ibland kallades, Lignakyrkan. Pliney planterades avskilt, ett stenkast bort mellan två kasernflyglar på en i övrigt tom gårdsplan.

Eken Pliny.

När byggnaderna var nya var platsen en arbetsinrättning, en del av stadens fattigvård. Gårdarna fylldes av människor som levde under ordnade former och utförde arbete som höll verksamheten igång. Utanför murarna mot vattnet låg Ligna, ett småskaligt industriområde med brädgårdar, murbrukstillverkning, skrot och verkstäder. Järnvägen löpte strax intill  och ångloken svärtade institutionens fasader. Hornstull låg ännu i stadens utkant, präglad av brädgårdar, verkstäder och upplag.

Högalids vårdhem.

Under mellankrigstiden förändrades institutionens roll och blev gradvis ett vårdhem. De som bodde där var allt oftare äldre och långvarigt sjuka. Under krigsåren och efterkrigstiden fortsatte verksamheten, samtidigt som staden runt omkring moderniserades. 

På 1950- och 60-talen minskade verksamheten i Ligna. Området planerades om och nya trafikleder diskuterades. Byggnaderna i Skarpskytten uppfattades som omoderna och svåra att anpassa till nya krav.

När avvecklingen påbörjades i slutet av 1960-talet hade träden vuxit sig stora. De hade stått genom socialpolitikens omdaning, genom industriell aktivitet och genom stadens modernisering. När rivningsmaskinerna kom 1971 var de inte längre unga utan etablerade träd med djupa rötter och stadig stam.

Det sista av instutionen, Gubbhuset, rivs. Träden till höger är de tre systrarna.

Ekarna stod kvar.

I dag ligger Odla Ihop Tanto på den tidigare institutionsmarken. En urban permakulturträdgård där man odlar grönsaker och bygger skogsträdgård enligt principer om omsorg och resurshushållning. Där människor en gång förvarades odlas nu mat i gemenskap.

Jag gick förbi träden många gånger utan att riktigt se dem.

Det var först 2018 jag verkligen såg henne. Sommaren var extremt torr. Gräset var krispigt och marken hård. Samtidigt var det ett rikt ekollonår. Under Mrs Freddies krona låg mängder av frukt.

Det var första gången jag mötte henne som ett matträd.

Mrs Freddie skymtas till vänster, Pliny ses till höger.

Namnet Mrs Freddie kommer från en Hupa-kvinna som fotograferades i början av 1900-talet när hon lakade ur ekollon i rinnande vatten. Etnologen som tog bilden hette Pliny Earl Goddard. Att ge ekarna ett namn var ett sätt att markera deras närvaro på platsen.

I över hundra år växte de tre systrarna tillsammans. De upplevdes nästan som ett enda träd med en gemensam krona. År 2023 sjuknade almen in, almsjukan tog henne. Lönnen står kvar. 

Mrs Freddie står idag i kanten av odlingsytan. Hennes krona vetter mot söder. Hon är i dag omkring tjugo meter hög. 

Pliny står fortfarande ett stenkast bort. 

Landskapet fortsätter att förändras.